Dialogue in the dark

Igår besökte vi ”Dialogue in the dark” med hemskolegruppen. Det är ett ställe där man får pröva hur det är att vara blind. Utställningen är totalt mörkerlagd. Man tar sig fram där i 75 min med hjälp av en vit käpp och en blind guide. En riktigt häftig upplevelse! De har byggt upp olika miljöer där inne. Man är i en park, går över en bro, åker båt, kommer till en marknad, lyssnar på musik på en biograf och går över en gata. Slutligen får man köpa fika av en blind servitör på ett café. Jag har gjort något liknande i Stockholm med jobbet för ett antal år sedan, då något av museerna hade en liknande, tillfällig utställning. Det var roligt att barnen också fick uppleva detta. De var helt exalterade där inne och småpratade hela tiden, t ex ”That’s my foot!”, ”Who is this?”, ”I can feel a tree!” ”What’s this?” ”It’s a trashcan!!” ”Oh, I put my hand in it!!”

Jag tänkte på hur beroende man blir av sin röst i en mörk miljö. Man får behov av att göra små ljud eller prata för att folk ska veta var man är. Utan rösten blir man ”osynlig”. Jag tyckte det var lite obehagligt när vi kom till marknadsdelen, där man kunde höra folk prata i bakgrunden, för då visste jag inte vilka röster som hörde till gruppen och inte.

Det kan kännas lite ängsligt med det kompakta mörkret i början, men man vänjer sig ganska snart, och skärper hörseln istället. När vi kom ut i ljuset igen var vi påtagligt trötta, efter att ha koncentrerat oss så hårt.

Efter utställningsdelen fick vi pröva att skriva med punktskrift, och en av de blinda guiderna berättade om sitt liv och sitt handikapp för oss. M orkade inte riktigt lyssna i slutet. Han vilade sig i mitt knä, men E var aktiv och ställde frågor. Den här upplevelsen tror jag de kommer att komma ihåg länge.

Inga bilder från dagen, av förklarliga skäl…

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.