Idag fick jag ett rart mail från en hemskolemamma som jag träffade för första gången igår.
Hon skriver:
”Nice meeting you yesterday at the hike.
Thanks for telling me more what Sweden is like. I have never met anyone from Sweden (Ikea is not counted). Thanks for telling me about the forest of Sweden, where you can spent hours there listening to music by yourself. I realize I have never been able to feel safe in any place by myself without anyone around. Maybe that is what heaven is going to be, a safe place without any concern of danger. If I do not have a chance to visit the forest in Sweden, I will definitely want to do that in heaven someday 🙂
Vad formade vi ändå blir av den miljö vi växer upp i! När jag berättade om hur mycket jag älskar att plocka bär i skogen var hennes första reflektion ”Men kan man verkligen känna sig säker där?”. Jag undrade om hon tänkte på vilda djur, men hon tänkte snarare på våldsamma människor som skulle kunna ge sig på en. Men inte finns det några där, i min skog, där jag plockar mina blåbär i godan ro. Jag skulle bli väldigt förvånad om jag träffade på en främmande människa där. Nog känner jag mig trygg. Har björnar synts till i trakten brukar jag sjunga lite för mig själv, så att eventuella odjur ska höra mig på långt håll och välja en annan väg.
En uppväxt i ett tätbefolkat land, men mindre personligt utrymme ger förstås andra associationer till trygghet. Spännande att jämföra!
Åh, nu längtar jag ju hem! Fast det dröjer tills bären mognar, och DÅ ska jag komma och plocka!
Underbar story och härlig reflektion – tänk så olika förutsättningar vi har. Det allra tryggaste stället på hela jorden finner jag i skogen – jag är mer heller mindre uppväxt där. Dessutom hette vårt hus Tallbacka 😉