Jag har ju alldeles kommit av mig, av skäl som jag ska berätta om senare.
Jag har inte berättat om sista dagen i Dali. På förmiddagen, i söndags, traskade vi på den del av stadsmuren som är öppen för promenader. Kul att få lite överblick.
Vi fortsatte promenaden nedanför muren och hittade en gumma som sålde något som kallades för blåbär. Gigantiska blåbär som mer påminde om vindruvor i både smak och utseende. Fast det var inte helt och hållet som vindruvor heller. Skumt, fast jättegott!
F var sugen på förmiddagskaffe. När vi passerade ett litet hotell gick vi in, och F frågade den kinesiska kvinna som satt där inne om de hade kaffe. (Vi uppfattade det som att det var hon som hade stället.)
Jo, det har de, svarade hon på mandarin och pekade längre in. F fortsatte fram till disken, och då hörde jag hur hon sa till sin son på andra sidan bordet. ”Hörde do? Han kan snakke kinesisk.” Det tog någon sekund innan jag förstod att det var danska jag hört. Det var inte vad jag hade väntat mig. Det kändes naturligt att hälsa, och snart satt vi vid deras bord och pratade. Kvinnan var född i Kina, hade deltagit i demokratirörelsen 1989, suttit i fängelse ett tag, och sedan när hon kom ut ville hon bort från Kina. Hon hamnade i Danmark, där hon gifte sig och fick barn, som nu var stora. Hon berättade att hon är heltidspolitiker för de danska socialdemokraterna. Intressant livsöde och ett oväntat möte.
Resten av dagen tillbringade vi med att vänta på två olika flygplatser innan vi kom hem till Hongkong igen.
Här kommer bilden jag utlovade av den intressanta hotellrumsinredningen.