Tre gånger har jag varit på den kinesiska muren. Den första gången (Badaling 1996) var det frosthalka och isvindar. Dessutom gick bussen sönder på vägen dit och vi fick vänta på en ny. Den andra gången (Badaling 2006) duggade det hela tiden och man såg inte så långt. Dessutom ingick det en massa i resepaketet som vi inte ville ha den gången. Idag hade jag en helt annan upplevelse. Vi hade via hotellet bokat en egen minibuss med chaufför och kunde bestämma tiderna helt själva. Vi valde att inte åka till den allra närmaste och mest turistifierade mursträckan vid Badaling, utan åkte istället till Mutianyu. Fortfarande en massa stånd med enträgna försäljare vid utgångspunkten, men uppe på själva muren var det ganska glest med försäljare och inte heller så förfärligt många besökare idag. Dessutom strålande sol och mycket lite vind. Jag hade oroat mig för att vi skulle frysa och investerat i billiga mössor och fingervantar under gårdagen, men det visade sig vara helfel. Man blir ju varm av att röra på sig också. Upp tog vi den sittliftaktiga linbanan, men ner, hör och häpna, åkte vi rutschkana på något slags pulkor. Man kunde reglera farten själv med en spak så det var inte så farligt som det först kunde tyckas. Rutschkanan förhöjde definitivt murupplevelsen för barnen, utom för E som till sin förargelse fick köra efter en tant som bromsade hela tiden.
När vi kom tillbaka till Peking på eftermiddagen tog jag och V en shoppingtur. Först till Friendship Store, som visade sig sälja enbart dyra antikviteter och liknande nuförtiden, och även helt saknade kunder. Vi fortsatte till Sidenmarknaden, som för några år sedan flyttade in i ett hus. Sidenmarknaden visade sig vara som Friendship Store var förr i tiden, och det var här alla kunder höll hus. Däremot var försäljarna så påstridiga att man inte riktigt orkade tänka tanken att verkligen köpa något. När vi gick ner i tunnelbanan upptäckte vi ett helt plan med affärer under jord som var ännu billigare , mer som Sidenmarknaden var förr i tiden. All försäljning finns kvar, men har bytt plats i en kedjereaktion, kan man säga. Vi hittade en DVD-affär och investerade i några TV-serieboxar var, som fanns i ett extrarum dolt bakom en bokhylla. Skumt.
På kvällen en tur till en norrförort för att äta middag med F:s äldste kinesiske vän och hans familj. Vännen är mycket öppen som person och alltid intressant att prata med. Man får inblick i livet som kines. En höjdpunkt under middagen var när han imiterade Pekingopera och även visade hyllningsdansen till ordförande Mao som han fick lära sig på dagis. Sonen, 9 år, som jag aldrig träffat förut, var mycket charmig och ville gärna träna sin engelska. Ännu en dag att minnas!
