Eftersom jag är med barnen hela veckan kan det vara skönt med en egen liten utflykt när det blir helg. Då tar jag en tur till marknaden på Fa Yuen Street. Så även idag.
Lånade några böcker åt M på bibblan ovanpå matmarknaden.
Strosade längs marknadsgatan och kollade utbudet.
Köpte tre mango och en färdigskalad ananas.
Drack en kiwijuice.
Åt en bollvåffla.
Köpte en bukett gula rosor på blomstermarknaden.
Dagen idag har vi tillbringat med vännen L och hennes familj. Vi började med ett besök på polismuseet, som inte var så mycket att hänga i julgranen ärligt talat. Gamla foton och gamla uniformer och sånt. Samt en vakt som började med att be oss vara tysta. Trevligt värre! Vad är grejen? Varför ska man vara så himla tyst på museer i det här landet? Vi var nästan ensamma på museet och jag tror verkligen inte vi störde någon. Inte hade vi hunnit göra det när han sade åt oss i alla fall.
Hur som helst, det mest spännande var ett uppstoppat tigerhuvud och upplysningen att tigrar påträffats i New Territories så sent som 1915. Det hade jag ingen aning om. Jag är ganska glad att jag slipper vara orolig för att träffa tigrar när vi vandrar i skogarna där, samtidigt som det förstås är förskräckligt sorgligt att tigern är en utrotningshotad art.
Vi gick hem till L i midlevels från muséet, vilket tog lite längre tid än vi trodde. Barnen klagade lite på alla branta upp- och nerförsbackar, men promenadvädret var fint och utsikten tjusig på sina håll. Vi hade alla förtjänat en bit av den färska sockerkaka som väntade i deras lägenhet.
På promenaden hittade vi en bambudunge full med inskriptioner. Jag visade bilderna för maken som säger att det är klassiska 7-teckendikter, men han vet inte om de är nyskrivna eller gamla klassiker. En annan nivå än ”Kilroy was here” hur som helst…
Hemma hos L byggde barnen lego, och sedan badade vi alla i deras pool. Härligt! Tog en taxi till American Peking restaurant i Wan Chai, där vi mötte F och åt en mycket god middag. Bäst var gongbaokycklingen och den fiskkryddade auberginen. Maten är i Pekingstil. Namnet kommer av att lokalen varit amerikanska soldaters matsal, troligen under Vietnamkriget, då de kom till Hongkong för att vila upp sig. Bra lördag!
Hemkommen efter en mysig eftermiddagsutflykt med barnen till Kowloon City. Vi åt en enkel men smaskig lunch på vår vanliga restaurang där: Myrorna-klättrar-uppför-trädet, en glasnudelrätt med fläskfärs och chili, stekta bönor med lite sparriskaraktär kryddade med vitlöksfräst fläskfärs, samt stekta dumplings. De är duktiga på det där, kineserna, att låta köttet vara en krydda istället för huvudsaken. Att maten är sån beror sannolikt på att kött varit en lyxvara för de flesta tidigare. Nu äter kineserna alltmer kött, framför allt fläsk och kyckling. På finare middagar struntar man helt i riset och ägnar sig bara åt kött och grönsaker. På slutet kan det komma in vattenmelon och körsbärstomater som efterrätt. Men för oss som önskar minska den totala köttkonsumtionen är kinesisk mat ofta ett bra alternativ.
Efter lunchen hyrde jag cyklar åt barnen och satte mig på en bänk med ett korsord och iste. Framför mig hade jag följande ”balansbom”.
Det ser ju inte alltför komplicerat ut – eller hur? Man går helt enkelt balansgång på den. Till vänster satt dock en typisk hongkongsk instruktionsskylt.
En liten översättning:
-Sträck ut armarna.
-Gå längs med bommarna.
-Utveckla balanskraft.
Nybörjare 2-4 gånger.
Avancerat 4-6 gånger.
Men om jag vill gå 5 gånger då, fast jag är nybörjare, vad skulle hända då, frågar man sig. Det är nästan så man blir lite upprorisk och får lust att använda bommen till något helt annat än det var tänkt. Man kanske kan hoppa över den. Vågat va? Allt ska vara så himla reglerat och strukturerat så man blir allergisk ibland.
På lekplatserna finns det en skylt med rekommenderad ålder. Det kan vara t ex 5-12 år, trots att jag har svårt att se en tolvåring roa sig på den lilla klätterställningen med tillhörande rutschkana, i alla fall någon längre stund. Och trots detta fokus på säkerhet så finns det inga hjälmar att hyra eller låna, varken på cykelbanan eller på skridskobanan. Lite motsägelsefullt.
Andra skyltar som inte finns hemma är de som talar om vad böterna skulle bli om någon skulle avslöja en med att göra det som är förbjudet. Här är ett exempel.
5000 hongkongdollar (4089 SEK) kostar det att bli påkommen med att spotta eller röka i tunnelbanan. Det kanske är effektivt, för jag har aldrig sett någon göra varken det ena eller det andra.
När barnen hade cyklat färdigt (trots att korsordet fortfarande inte var färdiglöst) tog vi en promenad i Kowloon City.
Det är tydligen säsong för färska bambuskott. Det är de toppiga knölarna i mitten av bilden. Till höger om den ligger någon annan späd bambudel som man säkert också kan äta.
Jag hittade en superbillig porslinsaffär och kunde inte låta bli att köpa ett par fina små skålar, inte större och tyngre än att de borde få plats i packningen. Ca en tia kostade de två skålarna tillsammans. En ananas köpte vi också, för att råda bot på abstinensen efter Taiwanresan.
Här i Hongkong finns hur många ställen som helst som säljer smaksatta, kalla mjölkteer med små, runda klumpar i. Det kallas ”bubble tea” och nu har vi lärt oss att det kommer från Taiwan. När vi åt lunch i familjens hus fick vi bubbelte efter maten. Jag var nyfiken på hur det skulle smaka, och vad de där bubblorna egentligen bestod av. De visade sig vara små runda geléklumpar, som väl mest påminde om gelégodis, men inte smakade så mycket. Man har ett tjockt sugrör till teet att suga upp geléklumparna med. Shiyang berättade att de unga på Taiwan köper en stor bubbelte på morgonen på väg till jobbet, som de smuttar på under hela förmiddagen för att hålla modet uppe, och så köper de nummer två vid lunchtid för att ha under eftermiddagen. Kallt te med mjölk och små geléklumpar – jag kommer inte att bli beroende av det, jag lovar!
Generellt sett har vi västerlänningar och kineser väldigt olika förhållande till drycker. De dricker inte alltid något till maten, tycker inte det är nödvändigt, särskilt inte om en soppa ingår. Dricker de något annat till maten är det grönt te. Jag har vant mig vid te till maten och tycker det är helt ok. Är jag törstig vill jag dock helst ha kallt vatten. Kineserna dricker hellre varmt, uppkokt vatten, vilket jag tycker känns lite motbjudande. Att dricka något kylskåpskallt anses inte riktigt hälsosamt.
På vår sista Taiwandag, i fredags, kom Chunmei och hennes man och hämtade oss vid hotellet, i vanlig ordning. Först åkte vi till deras gata igen. Granne med familjen, i samma radhuslänga, bor Chunmeis mamma och pappa. Mamman hade vi hälsat på dagen innan, men hon ville så gärna att även pappan skulle få träffa oss. Mamman ville också gärna ge oss lite mangopudding. Eller inte så lite, 12 förpackningar tror jag det var…
Två påsar räkchips och två påsar torkad mango hade vi redan fått av Chunmei, förutom de två lådor med ananaskakor som vi fick redan första dagen. Snålhet är nog ett helt okänt begrepp…
Nästa mål på vår roadtrip var en förort till Tainan där det var ”bondens marknad”. Den var lite på upphällningen när vi kom fram, för det regnade ganska kraftigt, men icke desto mindre intressant.
Där fanns lastbilsflak med frukter och grönsaker, växter och pipande kycklingar i små burar. ”Vi köper lite ananas” sade vi, men Chunmei sade att hon hade en burk uppskuren ananas i bilen, som vi skulle äta senare.
Vi kom också nära ett risfält, där riset kommit lite längre.
Riskornen sitter i ax, precis som hos våra sädesslag, men det ska vara mycket vatten kring plantorna, fast olika mycket i olika skeden tydligen. De måste kunna reglera vattennivån rätt väl för att det ska bli bra. Chunmei berättade att de får två skördar på ett år här i trakten, men i vissa trakter kan de få tre skördar. Det slog mig hur olika förutsättningar bönderna här och bönderna hemma i t ex Västerbotten har. Här är det aldrig någonsin tjäle.
Fast risodling är nog, trots detta, ingen dans på rosor precis.
Vi åkte till ännu ett museum med naturvetenskaplig inriktning. Vissa kul experiment, tyckte barnen.
Efter lunch blev nästa stopp en ekologisk jordgubbsodling med självplockning.
Vi fick låna ”kinahattar” och gav oss ut med varsin kartong, och varsin liten sax att knipsa av jordgubbarna med. Jordgubbarna odlades inte direkt på marken, utan i lådor som hängde i två olika nivåer, för att utnyttja ytan maximalt. Små och söta var de. Perfekta, tyckte vi. För små och sura tyckte Chunmei.
Vi blev skjutsade till flygplatsen i staden Kaohsiung, ungefär en timmes bilväg från Tainan. Kaohsiung är Taiwans andra största stad. Sammanlagt bor ca 22 miljoner människor på Taiwan. Sammantaget gav Taiwan intryck av att vara ett välfungerande, modernt land, med intressant historia och kultur.
Jag kan tänka mig att återvända någon gång för att se de delar som vi inte hann med, t ex teodlingarna, naturområdet vid berget Alishan och områdena med varma källor.
I torsdags inföll den kinesiska helgdagen Ching Ming, vilket översätts till ”tomb sweeping day” (gravsopardagen) på engelska. Det är kinesernas variant på vår ”alla helgons dag”, då de besöker gravar och tänker på avlidna anhöriga. Vi besökte ingen begravningsplats på Taiwan, men passerade många mindre sådana med bilen. De såg ut ungefär såhär:
Fast det växte mer buskar och sly runt omkring dem vi såg. Platsen på bilden ser mer välvårdad ut. Chunmei berättade att de brukar besöka sina släktingars gravar på Ching Ming, för att sopa och göra fint. De brukar också ta med sig mat, de dödas favoriträtter. Eftersom vi skulle besöka dem denna dag hade de klarat av gravbestyren några dagar tidigare. Däremot tänkte de be till sina avlidna släktingar hemma vid husaltaret under denna dag.
Vi besökte, som sagt, ett tempel med Chunmei denna dag, och hon berättade att hon brukar gå dit och be ibland. Templet är primärt tillägnat Mazu, havets gudinna som beskyddar fiskare och sjömän. Hon är en mytologisk figur som förknippas med taoismen. Både Chunmei och hennes man är av fiskarsläkt, så det är lätt att förstå att Mazu är en viktig gudomlighet för dem. I samma tempel finns en sal tillägnad Buddha. Många här känner sig som både buddhister och taoister och vänder sig kanske åt olika håll beroende på vad deras bön gäller.
Det finns många myter om de gamla gudarna som förknippas med taoismen. Berättelserna liknar i mångt och mycket de som finns om de nordiska asagudarna, eller för all del de gamla grekiska gudarna.
Här har religionerna utvecklats sida vid sida utan att den ena uteslutit den andra, medan asatron försvann i Norden då kristendomen blev den enda lära som gällde.
I templet förklarade Chunmei oss de olika sederna vid tempelbesök, vilket gjorde det lite lättare att förstå.
Vi såg flera som brände stora mängder ”spökpengar” i brännugnarna utanför templet.
Detta är en vanlig sed vid Ching Ming. Man tänker sig att de avlidna anhöriga får nytta av pengarna ”på andra sidan”.
Om man ber för något särskilt kan man skänka pengar till templet och då tänder de en lampa där med ens namn på. Det kan väl tänkas motsvara böneljusen vi kan tända i kyrkan. Fast vi behöver inte donera pengar till kyrkan först.
Här är spöksedlar vikta till lotusblommor, som man kan köpa och elda upp, vilket nästan känns synd, för de är riktigt vackra.
Nygifta par ger en bröllopsbild till templet. Bilden sätts upp på väggen i ”trapphuset”. Detta tros bringa lycka över äktenskapet.
Guanyin, barmhärtighetens gudinna, inom Buddhismen.
Idag tog barnen och jag en tur till Big Wave Bay Beach, trots att vädret inte gjorde det så lockande; mulet och ganska svalt.
Barnen badade en stund, trots att det bara var 18 grader i vattnet, enligt info-tavlan. Jag stannade på stranden och myste med jackan på. Lyssnade på bra musik, läste en tidning och åt taiwanesiskt sesamgodis. Skönt!
Nu fortsätter Taiwan-berättelsen.
I torsdags blev vi upphämtade på hotellet av äldste sonen, Shiyang, som tog med oss till det nationella historiemuseet. Det öppnade för bara två år sedan, så utställningarna var modernare och trevligare än jag hade väntat mig. Barnfamiljer fick ”åka med” ett tåg tillbaka i tiden. Tågvagnen skakade för att förstärka illusionen av att vi for fram genom landskapet som visades på film utanför kupéfönstren. Riktigt bra gjort. De stora hållpunkterna var japanernas ockupation av Taiwan 1895-1945, och de allierades bombningar av Taiwan under slutskedet av andra världskriget, holländska ostindiska kompaniets styre på 1600-talet, kineserna som började anlända till Taiwan på 1600-talet, och urbefolkningens liv. Urbefolkningen var alltså inte kinesisk utan snarast polynesisk. Även resten av den permanenta utställningen var relativt barnvänlig med uppbyggda miljöer som dessa:
Japanerna styrde alltså Taiwan under ett halvt sekel. Det var en militaristisk regim och tiden beskrivs som en mörk period i landets historia. Shiyang berättade att vissa äldre taiwaneser trots detta känner sig japanska till viss del. De fick lära sig japanska i skolan. Han berättade också kvällen innan att han beundrar den japanska kulturen. Vi resonerade lite med honom om denna dubbelhet. Dels finns i befolkningen en bitterhet mot japanerna, men också en beundran. Denna dubbelhet träffar man också på i fastlandskina. Vad gäller Taiwan kan den bero på att japanerna ändock kom med den moderna tiden till landet, byggde upp skolsystemet etc. En orsak till beundran kan också vara att Japan lyckats så väl med att bygga upp industri och ekonomi under efterkrigstiden.
Lunch åt vi hemma hos värdparet, Chunmei och hennes man. De hade köpt hem ett par pizzor, för barnens skull, men också lagat lite räkor med sparris, musslor, soppa och ett slags kalla vårrullar som mer påminde om wraps. Vårrullarna är typiska för Ching Ming-festivalen som inföll denna dag, berättade Chunmei. Jag ska berätta mer om den senare.
Dessutom 7 sorters färsk, lokal frukt: ananas, mango, stjärnfrukt, vaxäpple, custard apple, guava och gul vattenmelon. Mums minst sagt! Det var svårt att sluta äta av frukten.
På eftermiddagen åkte vi med turistbåt i ett våtmarksområde för att kika på fåglar. Och det låter ju trevligt. Men naturupplevelsen överröstades med råge av den frejdige, skämtsamme kinesiske guiden som på obeskrivligt hög volym pratade resan igenom. Mina trumhinnor skrek! Antagligen hade det varit något mer uthärdligt om jag åtminstone förstått vad han sade.
ostronodling
Ett tempel hann vi också med innan vi åt middag på en enkel nudelrestaurang. Mangopudding till efterrätt.
Idag har vi haft F:s kollega med familj på lunch. Mycket trevligt! Jag har diskat undan och pusslat lite med E. Nu försjunker alla i sina egna små projekt. Dags att berätta om dagarna i Tainan.
När vårt värdpar mötte oss på tågstationen i onsdags hade de tagit med sig lunch till oss, som vi åt innan de tog med oss på sightseeingtur nr 1. Till efterrätt fick vi färsk lokal ananas, eftersom det är ananassäsong. Jag trodde inte ananas kunde vara så vansinnigt gott!
Vi stannade till vid en ananasodling för att vi skulle få se hur de växte.
Man skyddar frukterna med vita papperspåsar, fast närmast i bild finns en frukt utan påse. Att dessa taggiga skapelser är gula, saftiga och söta inuti hade man aldrig kunnat gissa. Vi fortsatte till ett ananaskaksbageri. Taiwaneserna är berömda för sina ananaskakor. Vi fick provsmaka flera sorter, och valde den syrliga sorten. Annars kan de tendera att vara översöta. Betala själva fick vi dock inte. Kakorna skulle vara en present från värdparet. Och inte en kartong, utan två. Och det här var bara början på deras givmildhet…
Det är gott, som små pajskal med ananasklet inuti, fast jag tycker inte det kan mäta sig med en svensk äppel- eller rabarberpaj. Väldigt smuligt är det, och man får inte vaniljsås till.
Det var flera grader varmare i Tainan än i Taipei. Vi checkade in på hotellet och bytte bort jeansen mot svalare kläder innan vi åkte vidare.
Vi stannade till nära ena sonens lägenhet, där familjen har en kolonilott som de gärna ville visa.
De hade aubergine, gurka, lök mm. Vid ett tvärt stopp vid vägkanten inhandlades räkchips med chilismak, som barnen smaskade i sig under färden. Räkchips i pastellfärger är ju inte helt ovanliga på svenska kinarestauranger, men jag har aldrig ätit dem i Kina förut. På Taiwan verkar de däremot mycket vanliga, fast mer naturliga i färgen, och med godare smak. Vi såg många olika varianter på en marknad senare.
Vidare till en utställning om när holländska ostindiska kompaniet styrde över Taiwan under några decennier på 1600-talet. Vi besökte också fort Zeelandia, som holländarna byggt.
Efter en promenad på en marknad i några äldre kvarter, inköp av torkad mango och ännu en biltur genom stan blev det middag på en hotellrestaurang. Familjens äldste son kom också och åt middag med oss. Han pratade riktigt bra engelska, vilket var trevligt för mig. Hotpot, kyckling, lamm, nudelsoppa, sötsurt fläsk och en rätt med kotarm, som E tyckte var god. Han hade redan smakat när han fick veta vad det var. Det ingick också efterrättsbuffé. Taiwaneserna valde gelékuber med olika smak och röda-bön-klägg, som de hällde något slags sockerlag över. De påstod att det blev ungefär som glass… Vi valde riktig glass istället, och några olika kakor.
Efter middagen gick vi på nattmarknad, vilket är det vanligaste sättet att roa sig en kväll på Taiwan.
Den vi gick på den här gången hade hoppborg, som barnen hade kul i ett tag. De prövade också att skjuta hål på ballonger med luftpistol samt pilkastning. Vi köpte en påse jordgubbar som vi mumsade i oss.
Det här var sympatiskt tycker jag: fiskar och ankor med magneter spolas runt, runt i vattnet i den lilla bassängen. Barnen fiskar upp dem med magnetmetspö, och lägger dem i sina små hinkar. Det hade mina barn gillat när de var små.
Efter denna intensiva dag somnade vi alla ovaggade, trots att det här hotellet hade hårdare sängar än det föregående.
Hemma i Hongkong igen efter ett par mycket intensiva dygn i Tainan. Först en lektion i mandarin: Bei (pei) = norr, nan = söder. Taipei betyder norra Taiwan och Tainan följaktligen södra Taiwan. Orden finns även i Beijing = norra huvudstaden och Nanjing = södra huvudstaden.
I onsdags förmiddag åkte vi med snabbtåg mellan huvudstaden Taipei och Tainan, vilket tog ungefär 1h och 45 min. Tåget gick som snabbast i 300 km/h, men det gick smidigt och fint. Vi hade tagit åksjukepiller innan, men jag tror knappt det hade behövts. Vi passerade s k landsbygd, men det var ändå relativt tätt mellan husen nästan överallt. Mellan dem fanns åkrar med mestadels risodling, och det tror jag inte jag har sett förut.
På stationen i Tainan mötte oss F:s gamla kompis Chun Mei och hennes man. 1992 var hon ledare för en patrull taiwanesiska tjejscouter som kom till Sverige på det stora lägret Möt’mä. F hade då pluggat kinesiska i ett år och fick i uppdrag att ta hand om de taiwanesiska gästerna. Sommaren därefter bodde han hemma hos Chun Mei och hennes familj i några veckor och undervisade barn i engelska. Sedan dess har de hållit kontakten men bara träffats ytterligare en gång då Chun Mei var på en kort rundresa i Norden. Det var kul att träffa familjen som jag hört talas om så mycket. De vuxna sönerna pratade god engelska, men inte föräldrarna, så F fick tolka fram och tillbaka (när han kom ihåg det). Chun Mei och hennes man hade storstilade planer på vad vi borde få se under vårt besök i deras stad, fast vi fick bara veta lite i taget. Ovant att inte alltid ha koll på vart vi var på väg, men på sätt och vis avkopplande. Allt passade väl inte barnen som hand i handske, men de var ganska tappra tycker jag. Vi bodde på hotell, men familjen kom och hämtade oss med sin bil för diverse utfärder. Jag får lov att blogga mer om Taiwan under veckan som kommer, för det finns så mycket att berätta. Nu är det dock dags att krypa ner i sängen hemma i Hongkong.
Vi började dagen med en kinesisk frukost på hotellet, bl a stekt ägg, stekt köttfärs, svamp, skinka, risgröt, friterade potatisbollar och rostat bröd med marmelad. Inte min favorit, men ätbart.
Därefter promenad i duggregnet för att se några viktiga byggnader: Chiang Kai-Sheks minneshall, presidentpalatset och konserthuset. Det stora torget där flera av byggnaderna ligger känns verkligen som en taiwanesisk pendang till himmelska fridens torg i Peking, fast man hyllar Chiang Kai-Shek i stället för Mao. Det var emellertid färre vakter och trevligare stämning. Och färre papperskorgar. Jag gick och bar en tom vattenflaska hur länge som helst innan en dök upp.
På eftermiddagen åkte vi till det gigantiska National Palace Museum som är en av stans stora sevärdheter. När Mao tog makten i Kina och Chiang Kai-Shek och hans vänner flydde till Taiwan tog de med sig de finaste skatterna från förbjudna staden i Peking mm och det är dessa som visas på museet. Vi hade inte för avsikt att ägna flera timmar åt detta, utan försökte dra igenom det lite översiktligt medan barnen periodvis satt på olika bänkar i närheten och spelade nintendo. Det gick hyfsat, men halva sista våningen med brons orkade jag inte med. Det häftigaste var de riktigt, riktigt gamla keramikföremålen, samt porslin från alla tider. Det känns också lite stort när F kan läsa tecken som ristades in i sten ungefär vid tiden för Kristi födelse. Ok att sumererna var först med att kunna skriva, men kineserna var också rätt tidiga och de använder fortfarande i mångt och mycket samma skrivtecken, även om utförandet förändrats lite.
Förutom detta har vi promenerat runt lite, ätit god mat och tittat på Taipei i största allmänhet. Imorgon åker vi snabbtåg till Tainan.
