”Tempel och tempel. Ni måste ha sett nog för en livstid” messade bästa V idag. Men det tycker inte jag. Olika är de allihop.
Idag begav vi oss till Wong Tai Sin-templet, blott två tunnelbanestationer bort. Vi hade sällskap med L och hennes familj. Där var också många, många taoister och buddhister, och säkert många som var lite både och. De kan också ha haft ett gott öga till Konfucius. Wong Tai Sin-templet är praktiskt nog till för dem alla! Det finns olika tempelhallar där man kan tillbe taoistiska gudar, Buddha och Konfucius. Templet (och T-banestationen) är uppkallat efter Wong Tai Sin, en taoistisk gud som tillskrivs helande krafter. Från början var han en man som levde på 300-talet under namnet Wong Cho Ping.
Det hör till traditionerna att besöka ett eller flera tempel under nyårsfirandet för att be om lycka och rikedom under det kommande året. Många betalar en slant för att bli spådda. De tänder också rökelse och sätter framför gudomarna. På nyårsnatten är det extra lyckosamt att vara den första som tänder rökelse i templet efter tolvslaget, men då var vi ju inte där. Det var tillräckligt trångt som det var idag.
Vi såg idag många som satt på knä och skakade en kopp med bambustickor i. De gör så medan de ber och ställer en specifik fråga till någon av gudarna, ända tills en bambusticka ramlar ut, eller sticker ut längre än de andra. Bambustickan har ett nummer, och det finns 100 numrerade, färdiga svar. Den bedjande får alltså kolla vilket svar som hör ihop med det aktuella numret.
Igår, den tredje nyårsdagen, var det ”käbbeldagen”. Då bör man avstå från sociala aktiviteter eftersom risken är extra stor att man blir osams. Vi märkte inte av den något särskilt hemma hos oss. Jag tror de har hittat på det där för att de inte orkar med släktvisiter varje dag. Håller man på med sånt flera dagar i sträck är det väl klart att det blir käbbel.






































