Läget

Efter två veckor här känner vi oss ganska inbodda. Jag kan fylla på pengar på octupuskortet själv, kan ibland använda mynten för att betala med jämna pengar och vågar läsa på T-banan utan att åka fel. Fast, som jag sade till barnen idag, det är nog nu när jag börjar slappna av och tro att jag ska hitta utan minutiösa förberedelser, som vi kommer att åka fel…

Octupuskortet är fantastiskt praktiskt. Primärt är det ett kontantkort för resor med kollektivtrafiken. Man laddar det med nya sedlar i särskilda automater. Men man kan också använda det för att betala småsaker i rätt många butiker, och då slipper man stå där och gräva i myntfacket. På badanläggningen vi var i fredags betalade vi inträdet med octupuskortet i entrén. De är bra på effektivitet, hong kong-borna!

M som var mest skeptisk till att åka hit har funnit sig väl till rätta, och är nog oerhört nöjd över att storebror ägnar honom så mycket tid och intresse. De har hittills överlag varit mer sams än de brukar vara hemma.

E har varit nöjd hittills, men hade en svacka idag när han insåg hur länge det skulle dröja tills han kunde gå hem till någon av sina gamla kompisar.  Han tycker också det är tråkigt att sitta och jobba med skoluppgifterna själv, utan att småprata med kompisarna emellanåt. Jag tror dock att han lär sig väldigt mycket, att arbeta självständigt och strukturerat och planera sitt arbete.

Däremot tyckte han hip-hop-dansen var roligare idag, sedan han bytt grupp, så det var bra.

Själv tycker jag det är roligt att få fokusera såpass mycket på barnen och vad de lär sig. Det har jag inte gjort i den här utsträckningen sedan jag var mammaledig.

Jag har varit på min andra körövning med the Cecilian Singers ikväll. Vi hade en ny dirigent, som ska leda kören fram till nästa konsert, sedan tar en annan vid. Han, en kines, var av det riktigt effektiva slaget. Inga pauser, inget pjosk. Hans vanligaste ord under övningen var ”Wrong!”. De tre sopraner som var nya fick finna sig i att en och en stå upp och sjunga skalor på hög höjd i för att han skulle kunna avgöra om de var 1:a- eller 2:a-sopraner.  Detta inför hela kören. Själv slapp jag visst, eftersom jag sjöng altstämman. Och så stämrep för varje ny sång. Inget slöseri med tid, men heller inget trevligt småprat med körkompisarna. Nåväl, mycket fick vi gjort, och det är bra och roliga arrangemang.

I söndags jobbade vi extra med skoluppgifterna, för att vi skulle kunna ta ledigt imorgon och gå på Disneyland. Bättre på en vardag än en helgdag gissar jag.