Idag pratade jag med en bebis i tunnelbanan. Hans mamma höll honom i famnen. Han var nog trött men kunde inte komma till ro och gillade inte att åka tunnelbana. Han lugnade sig när han fick en ny människa att prata med, kanske av pur förvåning.
Jag började på engelska men märkte snart att jag gled över till svenska. Insåg hur bakvänt det kändes att prata med en bebis på något annat språk än mitt modersmål, trots att jag i andra situationer pratar engelska utan att tveka nu för tiden. Och jag tänkte att instinkterna är ju helt rätt. Vi logopeder brukar ju rekommendera att man pratar sitt modersmål med sina barn, just för att man får med alla känsloord och nyanser. Nu var ju inte det här mitt barn, men ändå.
Förmodligen skulle han ha föredragit att jag pratade kantonesiska, men då jag bara kan säga ”godmorgon” på hans modersmål tror jag att svenska dög bra för ändamålet.